Min vecka – Aktuellt från Europaparlamentet
Arktis är hett. Och det nordiska samarbetet har fått en ny roll och status. I veckan var jag tillsammans med andra europaparlamentariker på Island och mötte kollegor från Alltinget och de nordiska länderna.
Det kändes förstås lite dystert att veckans resa till Island inte kunde handla om nästa steg mot ett isländskt EU-medlemskap. Men något Brexit-moment var det inte. Snarare tvärtom. Samtalen handlade om hur Island, Norden och EU kan komma närmare varandra och bli en starkare röst i Europa.
I Reykjavik träffade vi ledamöter från Alltinget och diskuterade det isländska valresultatet, handel och säkerhet. Jag fick också möjlighet att träffa min liberala kollega Grímur Grímsson från Reformpartiet.
Arktis och Nordatlanten har hamnat i centrum för det geopolitiska spänningarna mellan USA, Ryssland och Kina. Den ryska skuggflottan finns också i den här delen av Atlanten, liksom andra typer av hybridhot.
“In Cod We Trust”, stod det på en av bilderna i den isländska kustbevakningens presentation. Generaldirektören George Lárusson berättade om deras uppdrag att bevaka kust och vatten, sjöräddning, övervakning av miljö och inte minst fisket som är grunden för Islands ekonomi.
Under besöket på Island nåddes jag återigen av sorgliga nyheter från Ukraina. I Dnipro träffades Interpipes stålverk som jag besökte i maj, av ballistiska missiler. Fyra medarbetare dödades och sju skadades i ännu ett av de ryska anfall som med precision riktar in sig på att demolera Ukrainas industrier som är bärande både för landets ekonomiska och civila motståndskraft. I detta svåra läge måste EU sluta straffa Ukrainas stål med tullar, utvecklar jag i en intervju med Kyiv Independent.
När jag talade med vännerna jag mötte i Dinpro så imponeras jag återigen av det oerhörda mod och beslutsamhet att hålla verksamheten igång. Jag bär med mig deras ord: ”Despite all the challenges, we carry on and keep fighting.”
Efter att alla röster räknats stod det klart att Liberalerna växte med några mandat i riksdagsvalet. Ett tillföll mig. För det är jag glad och hedrad eftersom jag alltid drömt om att sitta i riksdagen, hjärtat av svensk politik. Att tacka nej till riksdagsmandatet var inte lätt, men att lämna min roll som chefsförhandlare för ekonomiskt stöd och handel med Ukraina skulle ha varit ännu svårare, mot bakgrund av det jag beskriver ovan. Här kan du läsa mina tankar kring beslutet.
Liberala hälsningar,
Karin Karlsbro