Min vecka – Aktuellt från Europaparlamentet
Jorden runt på åtta timmar. Ja – det är fullt möjligt. I onsdags började jag dagen med ett möte med Vietnams parlament. Det var den första uppföljningen som hölls mellan EU:s handelsutskott och parlamentet i Vietnam sedan handelsavtalet trädde i kraft i somras. Jag lyfte kravet på respekt för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, och att pandemin inte får stå i vägen för de reformer som Vietnam lovat att genomföra. Efter en lunch med kollegor i Bryssel kunde jag, medan skymningen föll över ett grått Stockholm, höra den intensiva fågelsången från en prunkande trädgård i Honduras och diskutera regler för hållbar handel med skogsprodukter med företrädare för civilsamhället. Allt detta trots att jag knappt lämnat mitt köksbord mer än för att fylla på kaffet.
Under veckan har jag haft omröstningar i miljöutskottet och träffat en gymnasieklass från Ystad. Att få medverka under ”Ståldagen” arrangerat av Jernkontoret var en stor ära. Jag lyfte bland annat fram hur viktigt det är att EU och USA börjar samarbeta i handelspolitiken, samt diskuterade det investeringsavtal som EU just nu förhandlar med Kina. Det blev ett väldigt intressant seminarium med tal av handelsministern och många andra, och det kan ses i efterhand här.
Jag har också deltagit i ett möte med ledningarna för LO, TCO och Saco angående förslaget till direktivet om minimilöner i EU, och som bekant slår Liberalerna självklart vakt om den svenska modellen. Har också haft ett bra möte med RFSU:s ordförande Hans Linde om den hotade aborträtten i Polen, vilken EU-parlamentet uttryckte djup oro över i en resolution vi antog förra veckan.
Ishockey-VM i Belarus har fortsatt diskuterats. I Finland vågar ministrar ta ställning mot diktatorn Lukasjenka, och i fredags kväll kom den glädjande nyheten att det också börjar röra på sig från svenskt håll.
Att Right Livelihood-priset, “det alternativa Nobelpriset”, i år gick till den belarusiska människorättsorganisationen Viasna var extremt välförtjänt och jag är väldigt glad över mötet jag i veckan hade med Ales Bialiatski, grundare av organisationen.
Till sist vill jag lyfta fram fallet Ahmadreza Djalali som är mer akut än någonsin. Det har rapporterats från Iran om att avrättningen skjutits upp med några dagar – de extra dagarna måste utnyttjas. Innan du gör något annat, skriv på Amnestys namninsamling här. Mina tankar finns hos Djalali och hans familj. Vi måste orka fortsätta kämpa för att dödsstraffet ska förpassas till historien.
Adventshälsningar,
Karin