Min vecka – Aktuellt från Europaparlamentet
Trots krig, klimatkris och att vi befinner oss i ett geopolitiskt korsdrag har varken EU eller Sveriges roll i världen fått mycket uppmärksamhet under valrörelsen. Men faktum är att på söndag avgörs också vilka som ska sitta på Sveriges stol i EU. Det spelar roll. Mycket stor roll.
I valrörelsen enda EU-debatt mötte jag nyligen de andra riksdagspartierna. Socialdemokraterna hade absolut inget att komma med. Även om jag försökte anstränga mig för att lyssna. Moderaterna gillar EU, men det ska inte få kosta något. Jag vill inte framstå som självgod, men jag är väldigt stolt över Liberalernas Europapolitik. Jag är övertygad om att det skulle vara det absolut bästa för Sverige med starkt liberalt inflytande i en regering som åker till Bryssel för att bidra till Europa och påverka för Sveriges bästa. Det är också därför jag kandiderar till riksdagen.
I veckan var jag inbjuden med den liberala gruppen till president Emmanuel Macron. För mig som kom tillbaka till politiken för att jag inte stod ut att stå och se på när högerpopulistiska vindar började blåsa, har Macron alltid varit en inspirationskälla. Det är han fortfarande.
Frankrike tillhör den skara länder som tar ansvar för att leda EU. Macron är medveten om att Europaparlamentet har makt. Till skillnad från Sverige där EU fortfarande ofta beskrivs som något som påverkar oss och parlamentet ses som ett debattforum. Trots att EU sedan länge fattar skarpa beslut om lagar som gäller i Sverige.
Vi hade värdefulla samtal. Om värderingar, Ukrainas framtid, Ryssland, EU:s utveckling och klimatet. Stål. Industri. Kina. Om kärnkraft, mycket mer kärnkraft. Om barn och sociala medier. Och väldigt mycket annat.
I den liberala gruppen händer det att vi grälar, men att tillhöra en politisk familj, som samlas kring en liberal vision för Europa, i en tid där ytterhögern vinner mark är befriande och ger mig ett tryggt sammanhang i en tid där mycket förändras snabbt.
Det är högt i tak i Elyséepalatset. Den milda höstsolen lyste in genom glastaket, en mosaik av blått, vitt och rött. Det som skulle bli en dryg timme blev snarare två, och jag tror att alla till slut också fick en egen liten, liten stund med presidenten. Min tid använde jag mycket väl.
Jag berättade att jag samlat 122 kollegor i ett upprop till EU:s ledare att få upp de frysta ryska tillgångarna på agendan igen och bad om hans stöd för det. Det är Putins krig och Ryssland ska betala. Jag har skissat på ett nytt förslag där tillgångarna överförs från Belgien till EU för att ta ett större gemensamt ansvar för att möta den belgiska oron då tillgångarna finns mest där. Om förslaget skriver bland annat Kyiv Independent. En annan fråga jag lyfte var problemet att EU:s nya handelspolitik stjälper istället för hjälper Ukraina. Om detta hade vi ett bra samtal.
I veckan lade jag fram en tiopunktslista för att öka trycket mot Ryssland. Jag skulle gärna se att Sveriges kommande regering tar med sig den till EU.
Liberala hälsningar,
Karin Karlsbro