Välj väg. Den liberala vägen.
Liberalerna står inför ett vägval. Vi tycker olika. Frågan är vad vill de som röstat för oss och våra potentiella väljare?
Opinionsundersökningar ska man ta med en nypa salt men den som DN skrev om i veckan bekräftar en annan bild än de som under senaste halvåret pumpats ut och finansierats av olika intressenter från högerhåll. DN:s undersökning stärker min känsla, att Liberalernas väljare inte vill samarbeta med extrema ytterkantspartier. Och varför i hela friden skulle de vilja göra det?
Vår politik går ju helt på tvärs. I sånt som är helt existentiellt. Synen på individen. Rätten att älska vem man vill. Kvinnors rätt till sin kropp. Att kulturen ska vara fri. Fri företagsamhet. Äganderätt. Att vi måste hålla ihop i Europa. Att vi ska ta ett gemensamt ansvar för klimatet. För att nämna några, av många exempel.
Om man som ett litet liberalt parti, vill säkra sitt inflytande är det ju logiskt att söka samverkan med dem som man kan finna största möjliga samsyn med. Inte tvärtom. Och handen på hjärtat, om man vill hindra ytterkantspartierna från makt, så är det ju ologiskt att göra det genom att just ge dem inflytande.
Men det handlar ju om att få igenom sin sakpolitik, hör jag sägas. Som om politik skulle kunna delas upp i två olika kategorier. Sakpolitik. Och annan politik.
Hur ska man då definiera den andra sortens politik. Idépolitik? Och hur ska man kunna skilja de två från varandra? Sakpolitikens utformning skulle ju kunna bygga på rent vetenskaplig fakta, men inte ens forskningen pekar alltid åt ett håll och i vart fall finns det sällan ett entydigt svar på hur man ska lösa ett problem. I allt, precis allt, ryms dilemman och prioriteringar måste göras, med begränsade resurser.
Så klart spelar värderingar roll. Sakpolitik och värderingar måste hänga ihop. De är lika svåra att separera som äggen i en färdig omelett. Det är liksom grunden för vårt liberala förhållningssätt till våra ståndpunkter och till de nya utmaningar vi kan behöva ta oss an framöver. Det är också denna ideologiska kompass som identifierar oss och som rätt använd som en enkel kompass kan förutse vart vi är på väg. Vi beter oss inte som populister som slickar på fingret och håller upp det i luften och springer i samma riktning som minsta lilla vindpust.
Liberalerna är ett idéparti. Vår politik utgår från ett liberal analys där vi alltid utgår från hur vi kan öka friheten för de som har minst frihet idag. Liberalerna ska inte gå i fällan, och förminska vår politik till sakpolitik. Det skulle så klart underlätta för de som vill fösa in oss i flocken, men vi ska hålla fast vid att liberal politik hänger ihop. I sak och värdering.
Så tillbaka till frågan, vilka ska vi då samarbeta med, efter att väljarna har sagt sitt i valet 2022?
Av erfarenhet, i det gamla politiska landskapet, var Alliansen ett fantastiskt framgångskoncept! Jag kommer alltid att vara stolt över Nyamko Sabunis insatser som integrationsminister och hennes modiga kamp mot hedersvåld och förtryck. Det var en ära att vara hennes stabschef i regeringskansliet under fyra år och jag vet vilka historiska avtryck hon gjort för kvinnors frihet i Sverige.
Men det politiska landskapet har förändrats.
Parallellt med den traditionella konflikten mellan socialdemokrater och vänstersidan och borgerliga står nu slaget allt mer tydligt mellan i vid mening liberaler och de som motarbetar ett liberalt samhälle.
Det handlar om försvaret av demokratin, rättsstaten, mänskliga fri- och rättigheter. Öppenhet och frihet. Kvinnosyn. Motståndet kommer från nationalism och populism.
När exakt det politiska landskapet började ritas om vet jag inte. Men jag tänker på hur mycket Europa har förändrats sedan muren föll. En våg av frihet sköljde genom Europa. Vi vet att Berlinmuren föll den 9 november 1989. Men vem kan säga när Ungerns auktoritära ledare Viktor Orbán förvandlades från den förgrundsgestalt för frihetsrörelsen som han en gång var till det att han idag vår kontinents egna Donald Trump? Borde vi ha lyssnat bättre och tagit varningssignalerna på större allvar?
En vinter i början av 1990-talet besökte jag Budapest för att delta i ett möte med unga liberaler från hela Europa. En kväll bjöds vi in till en mottagning i en överdådig byggnad. Gästfriheten var stor under ett uppsluppet mingel. Så steg han – Orbán – med bestämda steg in i rummet och ställde sig i centrum. Vi stod i en ring runt honom medan han tog till orda. Hans avslutande mening fick oss att rycka till. ”Den som inte är Liberal som ung har inget hjärta, den som inte är konservativ som gammal har ingen hjärna.” Mottagningen tog slut och vi drog vidare ut i den kalla natten. Idag betraktas inte Ungern, under denne mans ledning, som ett fritt land längre.
Liberalerna behövs och alla fantastiska liberaler är ovärderliga för att stå fast och driva liberala värderingar i en svår tid. Låt oss hålla ihop vårt parti och vår politik. Låt oss inte gå in i något högerkonservativt projekt där liberaler helt enkelt inte hör hemma.