Min vecka – Aktuellt från Europaparlamentet
Himlen är blå och fälten skimrar i guld, precis som färgerna i den ukrainska flaggan. Vi kör genom det mäktiga landskapet från Lviv i väster, till Charkiv i öster, via Poltava, med stopp i Kyiv. Höstsolen värmer, men det blir allt kyligare om nätterna.
General Ihor Tantsyura, som var en av de som ledde försvaret av Kyiv vid starten av invasionen 2022 berättar för mig att det aldrig handlade om vilka vapen de använde för att försvara Kyiv. Det som gjorde att Putins plan att inta Kyiv på tre dagar misslyckades var att ukrainarna inte gav upp. Till sist handlar det om att ha hjärtat på rätt ställe, säger Ihor och ler.
Ett bestående intryck från resan är de spjutspetskompetenser som Ukraina just nu på gott och ont tvingas att utveckla. Förmågor som Europa varken förstår, eller förmår att ta till vara på. Ett konkret exempel på det är Ukrainas expertis när det gäller drönarkrig. Det här är erfarenheter som EU kommer att vara beroende av för att effektivt kunna försvara sig både idag och i framtiden.
Det jag allra mest bär med mig från dagarna är mötet med alla människor som just nu gör enorma uppoffringar för sin, och i förlängningen din och min frihet. Många av dem är dessutom väldigt unga.
Volontärarbetarna på lagret i Charkiv som ser till att de stridande soldaterna vid fronten får tillgång till vad de behöver, den nyexaminerade ingenjören som ägnar dag som natt åt att utveckla drönare.
Svitlana, läkaren i Dergashi som med stolthet visade oss det återuppbyggda sjukhuset och överröstade det tjutande flyglarmet. Vasylyna, läraren på den underjordiska skolan som fortsätter att undervisa trots att hon nyligen själv skadades i ett raketanfall mot Charkiv.
Att vandra på kyrkogårdar med oändliga rader av flaggor för lika många unga människor som dödats i kriget är bottenlöst sorgligt och tungt.
Om alla dessa möten kommer jag berätta mer i kommande nyhetsbrev, på min facebook och instagram. Resan gjordes tillsammans med tre kollegor i nätverket “Friends of Ukraine” som samlar europaparlamentariker från olika länder och av olika politiska färger. I samarbete med den lettiska volontärorganisationen Agendum / #twitterkonvoj kunde vi leverera fyra bilar till fronten vid Charkiv. Det var också slutdestinationen för de drönare som vi skänkte till försvarsmakten i samarbete med organisationen Winds of Europe.
Sammanlagt hade vi förmånen att göra ett tjugotal möten och studiebesök. Vi träffade förutom de ovan nämnda, ministrar, parlamentsledamöter, olika delar av Försvarsmakten, cheferna för Ukrainas självständiga anti-korruptionsmyndigheter, drönarindustrin, sjukhus och rehabiliteringscenter.
Ukraina går mot den fjärde vintern med ryskt terrorkrig. Lagret av gas tar slut långt innan sommaren. Attackerna blir mer intensiva och riktas allt mer mot infrastruktur och den redan ansträngda energiförsörjningen, i syfte att tvinga den hårt utsatta befolkningen på knä av mörker och kyla. Detta var något som vi kände av på nattåget tillbaka från Charkiv till Kyiv.
Om Ukraina faller ligger skulden hos oss andra, som lät det ske. Imorgon åker jag tillbaka till Bryssel, mer övertygad än någonsin om att vi kan och ska göra allt som står i vår makt att stötta Ukrainas väg till seger.
Tack vare ett förtroligt samarbete med ukrainska volontärer kunde delegationen göra unika besök och träffa några av de som kämpar allra mest. Om dessa möten ska jag berätta efter det att Ukraina har segrat. För en sak är säker, Ukrainas befolkning är utmattad och trött på kriget, men har inte gett upp. “Victory, or nothing.”
Liberala hälsningar,
Karin Karlsbro