Min vecka – Aktuellt från Europaparlamentet

Nu stänger vi dörren för ryskt stål, och håller den öppen för Ukraina.

Stålindustrin är inte vilken industri som helst. Stålet är ryggraden i Europas tillverkningsindustri och försvarsindustri. Att en livskraftig stålindustri är en strategisk tillgång är ett faktum. Givetvis fungerar det på samma sätt för alla länder. Att handla stål med Ukraina gör oss starkare, att handla med Ryssland är ett gigantiskt misstag.

Som Europaparlamentets chefsförhandlare för EU:s nya handelsregler för stål är jag nöjd och lättad att vi i måndags till slut kunde ta i hand på en överenskommelse. Det har varit en lång väg och en brant uppförsbacke, men nu är vi i hamn, som Dagens Industri har rapporterat. 

Idag är det många stålproducerande länder som ger stora statsstöd till sin industri, samtidigt som den gröna omställningen för att få ner koldioxidutsläppen inte kommit så långt som i Europa. Det är det man menar med global överkapacitet av stål och det är bakgrunden till att EU har kvoter och tullar för import av stål.

Som liberal frihandelsvän är det problematiskt, men jag anser att det är viktigt att vi framtidssäkrar stålindustrin i Sverige och Europa. För att säkra vår konkurrenskraft, försvarsindustrins tillgång till stål och de investeringar som görs i den gröna omställningen i EU är det nödvändigt att vi har sådana här handelsåtgärder, inom ramen för vad de internationella handelsreglerna medger.

Nu har vi alltså haft den sista förhandlingen där jag som rapportör företrätt parlamentet mot EU-kommissionen och medlemsstaterna i rådet. Alla har varit måna om att få det här förslaget på plats. Men på några punkter är det särskilt tydligt att det spelat roll att det är just Liberalerna som fått ansvaret.

Jag tog mig an det här arbetet med två tydliga prioriteringar som jag ville lyfta in: Att stoppa importen av ryskt stål och att Ukraina ska få fortsätta att handla stål med EU utan tullhinder.

När vi stängde förhandlingarna kunde vi ta i hand på att vi är överens om att sätta ett stopp för det ryska stålet. Genom ett undantag i sanktionerna tillåts nämligen fortfarande så kallade slabs från Ryssland, motsvarande Sveriges årliga stålproduktion, att importeras till EU.

Medlemsländer med stora ekonomiska intressen i att kunna köpa det smutsiga stål som Ryssland rear ut till vrakpris. Det var långt ifrån självklart att vi skulle få Parlamentet, Kommissionen och medlemsstaterna i rådet att gemensamt slå fast att undantaget inte får förlängas och att utfasningen måste ske omedelbart. Men till slut så blev det så. Om detta intervjuades jag i Kyiv Independent.

Genom förhandlingarna har vi säkerställt att Ukraina ges en fortsatt särställning som viktig partner för EU:s stålmarknad och ett framtida medlemsland.

Nu införs också krav på spårbarhet. Vi behöver veta varifrån stålet kommer. För då kan vi hindra dumpning och att sanktioner kringgås. Det är helt enkelt rimligt att vi inte bara får veta vilket bageri som bakat brödet, utan också vilket mjöl som använts.

Liberala hälsningar 

Karin Karlsbro 

PS. Följ mig gärna i sociala medier på Facebook, Instagram och X