Min vecka – Aktuellt från Europaparlamentet
Ukrainas tunga industri ligger i ruiner.
Veckans nyhetsbrev önskar jag att jag aldrig hade behövt skriva. Men nu är det som jag varnat för så länge, ett faktum. Ukrainas tunga industri ligger i ruiner.
Av Ukrainas en gång så stolta stålindustri är det sedan några dagar tillbaka endast något enstaka stålverk som är i produktion. När Ryssland inte kan vinna på slagfältet, gör Putin allt för att få Ukrainas ekonomi att kollapsa.
Att EU:s nya handelspolitik, trots löften om att värnas, ändå straffar den lilla återstående ukrainska stålindustrin som finns kvar är ett svek av historiska mått. Frågan är hur ska Ukraina, som ständigt står med mössan i hand och ber oss om mer ekonomiskt stöd, kunna överleva och ha råd att försvara sig utan inkomster?
Som ni kanske vet leder jag Europaparlamentets arbete för handel och ekonomiskt stöd till Ukraina och där är vi en liten grupp ledamöter som aktivt driver på för ökat stöd och högljutt protesterar mot de orättvisa tullarna. Oftast i motvind mot starka nationella och kommersiella intressen från flera av EU:s medlemsländer som fortfarande ser den sönderbombade ukrainska industrin som ett hot, eftersom det länge har spridits en mytbild om att mycket trots allt är “business as usual”. Jag är också chefsförhandlare för EU:s stålpolitik så mina uppdrag som både handlar om att främja EU:s konkurrenskraft för den tunga industrin och att stötta Ukraina hänger nära ihop. Det är också därför jag kommit att engagera mig så mycket för just den ukrainska ekonomin och industrin.
I ren ilska och frustration begav jag mig i maj iväg på en resa genom Ukrainas industriregion. Här kan du läsa mer om den. Även om vi via media och sociala medier tar del av vad som sker, så var det omskakande att vara på plats. Eller för att tala klarspråk, en total skräckupplevelse. Jag kommer aldrig i hela mitt liv att glömma när jag i Kryvyi Rih vaknade på morgonen av ljudet av vad jag trodde var en gräsklippare, men tittade ut och insåg att det var en drönare över huvudet. Känslan av att vara ett värnlöst villebråd. Jag tillbringade många timmar i fuktiga skyddsrum på olika ställen i Dnipropetrovsk tillsammans med människor som beskrev hur de levde sina liv i detta helvete. Det var så påtagligt att attackerna var precisa och målinriktade för att åstadkomma största möjliga skada. Men trots de konstanta angreppen så fortsatte dessa industrier att fungera fram tills nu, tack vare alla beslutsamma människor som vägrade göra något annat än att fortsätta gå till jobbet och ta varje skift på fabriken.
Det är dessa människor som nu dödas i de ryska terrorräderna. Dödssiffrorna stiger och antalet skadade blir fler. För några dagar sedan fick jag svart på vitt att ugnarna i de stålverk jag besökte nu har slocknat. Attackerna, elavbrotten, avskuren logistik och även EU:s tullar har lett till att man till slut kastat in handduken. Det går inte längre.
Nedstängningen kommer att skapa ett hål i Ukrainas ekonomi och de sociala konsekvenserna med tusentals arbetslösa är svåra att överblicka. Men Putin lär vara nöjd.
EU gör mycket, men långt ifrån tillräckligt och det går alldeles för långsamt. I parlamentet gör jag mitt bästa för att lyfta de här frågorna och få EU att åtminstone sluta straffa Ukraina med tullar så att de delar av Ukrainas ekonomi som är igång ska kunna sälja med lönsamhet till EU. Samtidigt måste vi börja använda de frysta ryska tillgångarna. Detta viskade jag i Emmanuel Macrons öra när jag nyligen hade chansen och det skriver jag nu till er.
Jag har under veckan mött frågor och kritik om varför jag inte tog min riksdagsplats. Till er vill jag säga att jag har alltid drömt om att sitta i riksdagen, hjärtat i svensk politik. När jag bestämde mig för att kandidera var det med sikte på att komma hem, men då visste jag inte att jag skulle ha en så pass central roll i en situation som jag beskrivit ovan och jag önskar av hela mitt hjärta att det hade varit annorlunda.
Men jag ville inte och kunde inte säga till Yulia, Natalia, Artem, Bogdan, Andrii och alla andra som jag vet kämpar för sin och sitt lands existens, att jag släpper det här nu, när alternativet är att åka till Strasbourg redan på måndag och fortsätta använda min plats i EU precis varje dag för fred och rättvisa för Ukraina.
Liberala hälsningar,
Karin Karlsbro