Rapport från resa till Ukraina 8 april 2022
Sent på kvällen den 7 april steg vi ombord på tåget som skulle ta oss till Ukraina. Vi som reste var parlamentariker från elva länder som ingår i nätverket United for Ukraine, U4U, och som bjudits in av det det ukrainska parlamentet. Syftet med resan var att träffa parlamentsledamöter i Ukraina och att skaffa oss mer information på plats för att förmedla vidare i vårt arbete.
Besök Verkhovna Rada, Kyiv
När de första ryska trupperna rullade över gränsen fattade den ukrainska statsledningen ett modigt beslut. De bestämde sig för att stanna i Kyiv, och kraftsamla alla resurser för att besegra de ryska ockupanterna. “Om vi inte fortsatte hålla parlamentet igång, vad skulle vi då haft att kämpa för?”, sade parlamentets talman Ruslan Stefanchuk, som tog emot i parlamentets konferensrum.
Han tillhör president Zelenskyjs parti (som nu är associerad medlem till ALDE, det liberala europeiska partiet). Budskapet från samtliga folkvalda vi träffade på plats var entydigt; För det första behöver Ukraina vapen, mycket mer vapen. För det andra önskar de att den ansökan om medlemskap i EU som nyligen lämnats in behandlas skyndsamt och positivt (vilket jag tillsammans med liberala kollegor skrivit om i en debattartikel).
Det är lätt att förstå varför dessa två önskemål prioriteras högst. Ukraina kämpar för sin existens och Rysslands krig är en attack mot demokratin som sådan. Landet har genomfört en revolution och avsatt en president för att kunna fullfölja det associationsavtal med EU som trädde i kraft 2017. Annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina, som redan innan invasionen skördat 14 000 människors liv, har skett på grund av att landet vägrat vara en lydstat under Putin. Ukraina har valt sin egen väg och vill vara en del av den demokratiska gemenskapen i EU. Priset de fått betala är oerhört högt.
Besök i Butja och Irpin
Vi fortsätter till förorterna Butja och Irpin, som efter att de ryska styrkorna lämnade skakat världen. Även om bilderna som kavlats ut i media visar förödelsen, så är det först på plats som man inser vidden av det besinningslösa våldet.
Av skolor, flerbostadshus, villor och butiker återstår i bästa fall ruiner, och i de få byggnader som fortfarande är någorlunda intakta finns knappt ett enda helt fönster. Vi träffar företrädare för den lokala administrationen som berättar om veckorna då de ryska trupperna kontrollerat området. Vi vandrade försiktigt genom det som en gång varit bostadsområden och idylliska villakvarter, och navigerar mellan utbrända ryska pansarvagnar.
Vi besökte den skadade bron i Irpin och gick varsamt runt i ett bostadsområde där bland annat en förskola totalförstörts. Bland bråten ligger tallar, och stora grenar som fallit av under de hårda striderna. Det luktar brand. Det är kulhål precis överallt på alla hus. Det vittnar om att bostadshusen varit mål för mycket hårda angrepp.
Vi åker vidare till Butja. Vi går längs Vokzalna, gatan där ryska stridsvagnar och militärfordon blev kvar efter striderna.
I kanten längs gatan ligger skräp varvat med rester av någons kristallglas, trasiga kläder, sönderslitna böcker och allt annat som kan finnas i ett vanligt hem. Hemmen hann dock plundras av de ryska soldaterna. En människas fot sticker ut ur en sliten militärkänga, som de lösspringande hundarna gnager på. Den har enligt lokalbefolkningen tillhört en rysk soldat. Vi möter några människor som är mycket bleka och som ser undernärda ut. Vi eskorteras av ukrainsk militär, med noggranna instruktioner om att gå mitt på gatan för att undvika de minor som troligen finns överallt. Vi fick berättat för oss hur minor placerats i kylskåp, för att explodera när husägaren kommer hem.
Massgraven vid kullen
När mörkret faller stannar vi vid en ortodox kyrka uppe på en kulle. Där möts vi av Butjas företrädare för kommunledningen. Medan vi står och ser rakt ner i en massgrav berättar han detaljerat om hur det är att hantera konsekvenserna av ett folkmord. Han var en av dem som med risk för sitt eget liv tog hand om mördade, medan de ryska ockupanterna sa att ”det gjorde inget om kropparna blev liggande eftersom det ändå är minusgrader”.
Han berättade om omhändertagna kvinnor som bär spår av sexuellt våld, inklusive våldtäkter. Han beskriver vad som hände i tortyrkammaren i källaren på ”the childrens’ camp”. Och han fortsätter att berätta om de unga män som fick händerna bakbundna, blev skjutna i benen och han som fick sina ögon sönderbrända, troligen av en cigarrett. Han beskriver familjen, den åttariga flickan och hennes föräldrar och farfar, vars bil blev totalt demolerad – alla utan en chans att överleva. Han är lugn, samlad och mycket detaljerad.
Vid sidan av massgraven ligger stora förpackningar, med vad som ser ut att vara stenar och material till de gravplatser som förbereds. Då uppskattades det till 300 döda som skulle begravas där – nu identifieras kropparna, och offren begravs, i de fall det är möjligt. På två nya gravar finns blommor och ljus.
“Vi kan återuppbygga infrastruktur och hus men smärtan och minnena kommer att finnas kvar för alltid i våra hjärtan och i våra själar”, avslutar han. Medan Butja och Irpin fortsätter att begrava sina döda, rasar kriget vidare i östra Ukraina. Att samma helvete fortgår även där kan vi utgå från – det är bara det att rapporterna ännu inte nått oss. Jag noterar också att under mitt besök i Ukraina såg jag uppfattade jag ingen närvaro av internationella organisationer.
Sent på kvällen tog vi tåget tillbaka från ett öde Kyiv tillbaka till Polen. Tillbaka på stationen i Kyiv informerades vi genom högtalarna om tid och plattform för nästa avgång till olika städer i Ukraina, som om allt var som vanligt. Men allt var mörkt. Det fanns varken några väntande passagerare eller tåg som förbereddes för avgång. Vi rullade ut från Kyiv omskakade och nya insikter och med beslutsamhet att arbeta för att ge Ukraina allt stöd som vi bara kan. Rysslands krig mot Ukraina är ett krig mot hela det demokratiska Europa.
