Framtiden formas i mitten! Karin Karlsbro om Liberalernas vägval i Frisinnad Tidskrift

Framtiden formas i mitten! Karin Karlsbro om Liberalernas vägval i Frisinnad Tidskrift

I Europaparlamentets plenisal sitter jag i mitten, oftast något till höger. Det är en bra placering jag har fått. Där känner jag mig hemma. Från den platsen är det långt till ytterkanterna och de mest politiskt extrema som sitter på varsitt håll, till vänster och till höger. 

Liberalerna tillhör den liberala mittengruppen, som efter förra valet växte rejält. Inte minst eftersom En Marche, den franska mittenalliansen tillika president Emmanuel Macrons parti valde att ansluta sig. Till följd av det bytte gruppen namn till Renew Europe. På samma sätt som partigruppen består av en brokig skara liberala partier, representerar den franska delegationen, som också är den största, en stor politisk bredd. Visst finns det skiljelinjer inom Renew Europe när det kommer till ekonomisk politik och meningsskillnader kring spörsmål liberaler typiskt sett brukar träta om. 

Men även om åsikterna går isär och de interna debatterna tidvis både är heta och konfliktfyllda är det trots allt fler frågor som förenar. Renew Europe har i grunden en mycket positiv syn på ett fördjupat Europasamarbete. Det finns en stark uppslutning och engagemang i värderingsfrågor kring demokrati, mänskliga fri- och rättigheter och självfallet även kvinnors rättigheter och synen på abort. 

Arbetet i Renew Europe visar på kraften i att partier trots många skillnader enas kring det allra mest grundläggande. Utan beslutsamheten från Renew Europe hade Europaparlamentet aldrig satt ner foten så tydligt i frågan om kravet på medlemsstaternas respekt för rättsstaten för att få ta del av EU:s fonder och stöd. Kärnan i Renew Europes politik består helt enkelt av sådant som högerpopulister oftast är mest emot. 

Att tillhöra en stark mittengrupp är något jag är stolt över. Både för politikens innehåll, men också för den potential som finns i att vara brobyggare. Politik handlar till sist både om att maximera sitt inflytande och att finna kompromisser som är långsiktigt hållbara över tid.

De flesta kollegor i mittengruppen fick slåss mot en eller annan form av högerpopulism i valet till Europaparlamentet. Hade inte Emmanuel Macron samlat mitten hade Marine Le Pen varit republikens president vid det här laget och tillsammans med Angela Merkel varit en av EU:s tyngsta ledare. Redan nu mobiliserar de franska kollegorna för att åter få väljarnas förtroende i nästa presidentval. I Ungern tog mittenpartiet Momentum kampen mot regeringspartiet Fidesz. Europaparlamentet speglar Europas politiska karta och det är så uppenbart att den gamla konfliktlinjen mellan höger och vänster inte längre är den enda. Den stora, eller kanske den största striden, står idag mellan i vid mening liberalt sinnade i mitten och den högerpopulism som framgångsrikt tagit sig till makten i flera europeiska länder. 

Det är i ljuset av detta jag ser Liberalernas kris. I blockpolitikens välbekanta landskap var det lätt att orientera sig. Socialdemokrater mot borgerliga. De röda oftast i regering, de blåa vanligen i opposition. Men den politiska terrängen har förändrats även om man själv står fast vid sina ståndpunkter och värderingar. Parallellt med att den traditionella striden om regeringsmakten mellan socialdemokrater och borgerliga blir allt mer komplex har den högerpopulistiska vågen svept in även över Sverige. Konturerna av en ny, eller snarare nygammal, ”höger” har blivit starkare och högerpopulismen är nu i form av Sverigedemokraterna en etablerad komponent i svensk politik. 

Hur de övriga partierna svarar på detta följer inte den vanliga höger-vänsterskalan. Moderaterna och Kristdemokraterna har tagit rygg på Sverigedemokraterna och tävlar om tuffare tag och vem som kan vara hårdast mot invandrare i kampen om att vinna tillbaka väljare. Socialdemokraterna agerar på liknande sätt i försök att återta LO-väljare, medan partier som MP och C gör allt för att visa hur långt ifrån SD de står. Och kvar står Liberalerna vars vägval just nu är minst tydligt. 

Liberalerna måste inse att den tid där den stora politiska konflikten i svensk politik stod mellan två block är över och vi behöver bestämma oss för vilken roll vi vill spela i svensk politik utifrån den vision vi har. Att stå fast i mitten som en stabil kraft för liberala värderingar är vad vi borde göra. Vi borde leda en kraft i mitten som söker väljarnas stöd för ett möjligheternas land. En politik som tar sin utgångspunkt i alla människors lika värde och där politikens främsta roll är att främja frihet för de som har minst frihet. En grön liberal politik som antar klimatutmaningen med öppenhet för ny teknik. En liberal politik för socialt ansvar och omsorg om äldre utan socialdemokratiskt förmynderi. En liberal politik som tar sikte på att förebygga kriminalitet och tar tag i brottslighet för att garantera rättstrygghet åt alla. En liberal politik som bejakar ett fördjupat Europasamarbete för att lösa gemensamma problem och för att stärka demokratin och friheten för alla européer. 

Liberalerna behöver samlas och de interna stridsyxorna måste läggas ner. Vi måste ta oss ur det låsta läge vi befinner oss i och inte låta andra definiera vår roll och vår framtid. Vi har anledning att vara stolta över det vi åstadkommer i riksdagen, i kommuner och regioner där hundratals liberaler gör skillnad varje dag. 

Vårt svaga opinionsläge ger oss inga fördelar utom möjligen en, nämligen att vi knappt har något att förlora. Så låt oss nu vara modiga och göra det som andra kanske tänker. Ta initiativ och formulera en framtid för Sverige, med utgångspunkt från politikens mitten för att på så sätt börja arbeta för bryta upp de gamla låsningar som finns i svensk politik. Det är ett långsiktigt projekt. Men oavsett vilka vägval vi gör den närmsta framtiden, måste de kunna motiveras av en framtidsvision vi enats kring.

Text publicerad i Frisinnad Tidskrift